“Vid 17.30-tiden på måndagskvällen upptäcktes att en liten ö, bestående av gräs, sly och träd, var på drift nedför Norsälven vid Alvenäs väster om Karlstad i hög hastighet”.

Om inte det är den bästa inledningen till vilken roman som helst, så vet jag inte vad jag heter. Nu var det ju inte ur en roman jag saxade den här meningen, utan ur en helt vanlig nyhetsnotis på SVT. Men den väcker ju onekligen en hel del tankar. Om ön. Och dess färd nedför älven.

Jag tänker att den lilla ön fått en liten livskris och tänkt att nu, NU ger jag mig av! För jag inbillar mig att även små öar kan få livskriser. Tänk dig själv, där ligger du i älven och vattnet skvalpar runt dig. Och plötsligt känner du en längtan. Efter något större. Något bättre. Kan det finnas ett varmare vatten som kan smeka din gräskantade strand? Kanske är det någon som kommer med en båt just precis där och gärna vill kliva iland och sitta på en av dina stenar?

Eller, jag vet ju inte vad öar drömmer om. Det kanske är förmätet av mig att tro att de är nöjda med att vara en ö? Kanske ville lilla ön bli nåt större, ett eget LAND? Eller förverkliga sig själv och börja med yoga?

Jag har tänkt en hel del på den lilla ön under dagen. Hur gick det för den? Enligt artikeln skulle räddningstjänsten försöka förankra den förrymda landmassan vid land igen. Jag vill så gärna tro att det inte var så det slutade för den lilla ön. Jag vill nog allra helst att lilla ön fick stilla guppa bort i solnedgången och leva lycklig i alla sina dagar.